För alltid gul och svart: Jacob Norrhult

img

’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runt om i landet som brinner för IF Elfsborg. Vill du läsa någon av de 15 intervjuer som gjordes i fjol, klicka här! För Jacob Norrhult har det alltid varit fotboll dygnet runt. Och det stora intresset för sporten ledde honom snabbt, via både pappa och farfar, till att hitta kärleken för IF Elfsborg. När fotbollsspelandet gick över till tränaryrket fick också det analytiska ögat en större del av supporterskapet.– Men om Per Frick skickar in segermålet med axeln i 93:e minuten mot IFK Göteborg kan jag utan problem förbise hur spelet sett ut, säger han och skrattar gott. Jacob Norrhult föddes år 1993 och växte upp i Gnosjö. Där var det tidigt fotboll som gällde. Pappa var tränare i det lokala damlaget, och med på såväl träningar som matcher var Jacob så ofta han bara kunde. Han konsumerade all fotboll han kunde få tag på.  Där kom, föga oväntat, också intresset för att även börja kolla på fotboll. Familjen hade sommarstuga i Halmstad och därmed blev sommarmatcherna på Örjans Vall en viktig tradition.  – Men fotbollen som Halmstads BK spelade föll mig inte riktigt i smaken. Det var kul att gå dit och kolla på fotboll, men det var inte laget för mig, minns Jacob Norrhult. Valet föll på bortalaget Men en dag fick HBK besök av ett gulsvart lag från Borås. – Det kan ha varit sent 90-tal, eller möjligtvis tidigt 00-tal, som Elfsborg kom dit. När jag fick se dem spela, och dessutom visste att både pappa och farfar höll på dem sedan tidigare, så blev mitt intresse större och större. Jag började känna att jag ville hålla på ett allsvenskt lag och då blev valet enkelt. Det var dock inte bara pappa och farfar som bidrog till Jacobs stora fotbollsintresse som grabb. Två fotbollsintresserade systrar och en mamma från Grimsås vars pappa kvalade upp laget i högstaligan som spelande tränare gjorde sitt. – Fotbollen har alltid funnits där och har alltid varit nära. Har det inte varit kring en själv har det varit en familjemedlem eller släkting. Det har tydligt präglat min uppväxt, berättar han. I den äldre tonåren började intresset för att själv spela svalna lite. I samma veva tog Elfsborgsintresset rejäl fart. – Fotbollsintresset försvann däremot inte. Vi började åka ett gäng i bil till Borås för att kolla på matcherna. Från 16 års ålder skulle jag säga att jag började åka kontinuerligt. Och det gav så mycket. Det byggde också en gemenskap mellan oss hemifrån. Man hade kompisar att hänga med, men det var ju väldigt villkorslöst. Det här var något annat, för trots allt så hände det inte så mycket på småländska landsorten, ha ha. Att då komma till Borås och lära känna många människor var underbart och man fick väldigt mycket ny gemenskap därifrån.  Välkomnande miljö i Guliganerna Han fortsätter: – Jag träffade väldigt många bra människor där som omgående kom och tog hand om en. Jag minns första bortamatchen med Guliganerna, vi skulle möta Mjällby. Jag kände inte en människa, men det var bara varmt välkomnande. De sa “roligt att du är här”, så jag kände mig verkligen välkommen. Sedan var du fast, eller? – Ha ha, ja då var jag fast. Det blev säsongskort året efter, år 2010 tror jag, och efter det rullade det på. Allt ‘peakade’ nog som mest 2012, då blev det 27 av 30 matcher. Och så guld det året dessutom.  Idag bor Jacob Norrhult i Växjö och studerar coaching och sports management på Linnéuniversitetet. Vid sidan är det fotbollstränarjobb för Östers IF pojkar 15. – Jag slutade spela fotboll när jag var 17 år, sedan kom jag tillbaka och körde lite grann igen något år och testade dessutom på att vara lite spelande tränare. Och i miljön av kravställande fotboll började mitt intresse för att vara tränare bli större.  – Då fick jag frågan kring ansvaret för U/B-laget. Det var kul att få vara med och styra. Vi gick upp till femman och det blev ännu mer på sin spets. Sen var det inför 2018 som jag fick förfrågan om att komma och bli hjälptränare i min moderklubb i division 3, och att vara ansvarig för utvecklingslaget. Där någonstans kom intresset på riktigt, för då blev det så pass bra kvalitet och att man verkligen ställer krav på en själv. Det kunde funka att vara spelande tränare på en lägre nivå, men där och då blev det på riktigt. Då kom det till mig att det var det här jag ville göra. Analyserar gärna Med studierna och arbetet i Växjö blir det inte lika mycket på plats i Borås längre för Jacob, men laget i hjärtat följer han ändock så mycket det bara går. – Jag kollar på allt jag kan. Nu senaste åren har det försvårats i och med att man som tränare binder upp sig. Men får jag chansen – då åker jag. Då drar vi ihop ett gäng och åker. Sedan något som också kommit i takt med att man blivit tränare är att jag dessutom också gärna kollar om matcherna i efterhand. Då tittar jag med tränarögat, det är kul att analysera lite kring vad som varit bra och dåligt. Så det är inte bara supporterögat som kollar på Elfsborg längre, utan jag har även ett stort intresse kring hur laget presterar. Om jag summerar senaste åren så skulle jag faktiskt nu även kunna säga att även sittplats funkat bra, även om ståplats är det finaste vi har. Det är hjärtat i allt. Men man kan även uppskatta att följa matchen från sittplats för det fotbollsanalytiska i det hela. Hur påverkar IF Elfsborg dig i din vardag, tycker du? – Man är aldrig glad efter en förlust, sedan är vissa värre än andra. Har vi torskat mot Göteborg är det inga roliga dagar som väntar. Samtidigt kan vi vinna matcher och man är mer eller mindre nöjd ändå. När man har förväntningar på Europa och så där, så kräver jag också prestationer och inte bara att vinna matcher. Men givetvis, det lag som vinner flest matcher går längst. Men som sagt, hur matcherna går påverkar mig mycket, och då inkluderar det prestation också.  Han pausar lite, men tillägger sedan: – Men om det är så att Per Frick skickar ett avgörande mål med axeln i 93:e mot Göteborg kan jag förbise det, skrattar han. ”Höga toppar och djupa dalar” Vad säger du om året så här långt? – Det har varit höga toppar och djupa dalar. Det har varit svårt att sätta en kontinuitet, och kanske har det att göra med att vi roterat lite mer än senaste åren. Elvan som sattes förra året, med Holst som något form av nav. Det syns att vi inte riktigt hittat det, kanske i kombination med rotation, speciellt i offensiven. Vi har väldigt många duktiga spelare och alla ska ha speltid, men det kan också påverka prestationer. Kliver vi in mot AIK får vi det vi vill ha nio gånger av tio, men när vi ska luckra upp Mjällby, Sirius och de övriga plumparna syns det mer. Sätter du spelmönster kan man gnugga hem en seger på ett annat sätt. Det har varit okej, varken mer eller mindre. Vissa riktigt bra insatser, och vissa mindre bra, summerar Jacob. Med många år i bagaget som supporter till IF Elfsborg har Jacob Norrhult samlat på sig en hel del härliga upplevelser till minnesförrådet. Men när han blickar tillbaka är det faktiskt inte någon speciell match eller något speciellt avgörande som han plockar fram på frågan om det käraste av minnen. – Jag skulle säga Guliganernas fotbollsturnering, sen om det var 2011, 2012 eller 2013 minns jag faktiskt inte. Vi spelade med ett lag där, IFE Småland. Vi har vunnit den turneringen efter det, men det var speciellt just den gången. Vi vann inte men fick spela mot Elfsborgslegendarer, med Stefan Andreasson i spetsen. Det var väldigt speciellt och vi hade egna matchställ. Det var den första upplagan och det blev ett så jäkla fint bevis på att många olika människor kan samlas och ha det så trevligt. Jag hoppas verkligen att den turneringen kommer tillbaka. Anders Svensson en favorit Har någon spelare tagit sig extra nära ditt hjärta? – För min del har det varit mycket de småländska killarna. Jag har själv spelat mot Oskar Hiljemark, jag känner Niklas Hults brorsa och så har jag många gemensamma vänner med Viktor Claesson. Men sedan är det svårt att säga annat än att Anders Svensson var något utöver vad man någonsin kommer att få se. Hans sätt att vara, inte bara fotbollsspelaren, vad han gav för mentalitet. Det är inte många sådana hemvändare. Markus Rosenberg emot så är det absolut den starkaste profilen som kommit hem. Allsvenskan 2022 har nått halvvägs. Om Jacob Norrhult får blicka framåt, och inte bara till säsongsslut, så är det med en förhoppning om att IF Elfsborg just alltid kommer förbli IF Elfsborg. – Jag hoppas att vi vågar fortsätta vara Elfsborg, även om lite röster väckts i media hur bra eller dåliga vi är. Jag hoppas att man fortsätter göra som man gjort de senaste åren, att man vågar jobba långsiktigt. Jag tror att vi kommer få det bästa i slutändan av det. Visst, det går kanske emot lite av det jag sa tidigare men det är ändå ett vinnande koncept i längden. Har du något du vill avsluta med? – Ja. Jag tänkte en grej jag vill skicka med. Det är till de som är privilegierade nog att kunna vara på plats att faktiskt också gå dit. Kan du gå dit, gör det. Bor du i Borås och inte har någonting annat som stoppar, så var på plats för laget. IF Elfsborg och Borås ska verka i symbios. När Elfsborg är hett är Borås också lite hetare. Det är dags att sluta upp, och tillsammans se ett fotbollslag som stundtals spelar väldigt bra fotboll. Vi får också fram väldigt fina unga killar som levererar fina insatser. Helt ärligt, man är en dåre om man inte går dit om man kan. Inlägget För alltid gul och svart: Jacob Norrhult dök först upp på IF Elfsborg.

×